Kalmar Konstmuseum av Tham & Videgård Hansson Arkitekter

Som reslektyr på vägen till Kalmar har jag Rémy Zauggs lilla bok från 1987 Das Kunstmuseum das ich mir erträume. Med sträng konsekvens beskriver han sitt museum från utgångspunkten att det är en mötesplats, Der Ort des Werkes und des Menschen. Och verket för Zaugg är konsten, inte arkitekturen. Hur står sig ett sådant krav inför ett nybyggt konstmuseum i upplevelseekonomins tid?
Redan från järnvägsstationen ser man museet skymta bland de stora träden i Stadsparken. En högrest mörk gestalt med karaktäristisk fönstersättning drar blickarna till sig. Lite längre bort ligger Kalmar slott, en ursprungligen medeltida borg i välbevarad renässansdräkt. Slottet, och den lika välbevarade stadskärnans rutnätsplan, berättar om Kalmars historiska betydelse. Några mil söderut gick fram till mitten av 1600-talet Sveriges gräns mot Danmark och läget vid Östersjön var strategiskt så länge vattnet var den viktigaste transportleden. Idag har sydöstra Sverige hamnat lite vid sidan av den ekonomiska expansionen. Behovet av att ”sätta sig på kartan” är uppenbart och 2008 var ur den synpunkten lyckosamt för Kalmar. Staden blev svenska mästare både i fotboll och i arkitektur.
Arkitekttävlingen 2004 om ett nytt konstmuseum fick nästan 300 förslag, varav ”en tredjedel studentprojekt, en tredjedel varianter på Bilbao och en tredjedel försiktiga anpassningar till Sven Ivar Linds restaurang Byttan” (enligt museichefen). Och så arkitekterna Bolle Tham och Martin Videgård Hansson som stack ut genom att bygga på höjden. Fördelarna var uppenbara, det minimerade ”fotavtrycket” i parken, vilket gjorde att träden kunde bevaras och arkeologiska utgrävningar undvikas. Risker fanns också. Restaurangen var en utgångspunkt för lokaliseringen (ett modernt museum behöver en bra restaurang som lockbete) och Sven Ivar Lind, en gång Asplunds medarbetare, är en arkitekt värd aktning. Mötet med hans modernistiska restaurang från 1939 fick ske med kontrast snarare än anpassning. Mot den låga vita Byttan ställdes det höga svarta museet. En insändarstorm i den lokala tidningen var att vänta och den kom mycket riktigt. Nu har den tystnat. Jag vill tro att det inte bara är för att man accepterat det oåterkalleliga eller ens för att museet fick 2008 års Kasper Salin-pris för bästa byggnad i Sverige, utan också för att lösningen faktiskt är övertygande.
Huset har en stark närvaro. Den nästan kubiska volymen framstår som en stående gestalt. Det organiska betonas av att fasadens fjällklädda skinn dras över rum av olika storlek och sveper in både sågtaket och det fristående trapphuset. Särskilt i skymningen blir fönstren till lysande ögon. De stora rummen har fönsterband som går ända ut i hörn medan de mindre har kvadratiska fönster inordnade i fasadrastret. Liksom i restaurang Byttan finns ett spel mellan stora rum och små. Fasadens rytmiskt varierade fjäll består av svartmålad kryssfaner, lagd på förvandring. Den är tydligt beklädnad på en struktur av platsgjuten betong.
Att bygga ett konstmuseum på höjden är inte en alldeles vanlig lösning. Zaugg gillar den inte. Med ljus från fönster har den inte det ”gleichmässige, unsichtbare Licht” uppifrån som är hans ideal. Dessutom, menar han, frestar den till ett kronologiskt ordnande av verken som motverkar det direkta mötet med konstverket. För Tham Videgård Hansson gav höjden däremot ständigt ”nya perspektiv vid vandringen uppåt genom museet”. Utblickarna och byggnadens förhållande till platsen är i Kalmar minst lika viktigt som mötet mellan människan och konstverket.
En referens till stöd för Kalmars sätt att bygga på höjden är Caruso St Johns New Art Gallery i Walsall från år 2000. Det är högre och större men har liksom Kalmar våningar med varierande rumshöjd, fri fönstersättning i band och kvadratiska rutor och fasadskivor på förvandring (terracotta i Walsall). Argumenten för att bygga på höjden var i Walsall dels att synas i staden, en ganska sliten mindre industristad, dels att ge samlingarna intima rum med fönster, som i en bostad. Caruso St John gjorde för övrigt den subtila omvandlingen av Stortorget i Kalmar 2003, en minimalism som staden inte orkat hålla fri från parkering.
I Kalmar konstmuseums interiörer exponeras betongen. Först möter man den, gjuten i ett stycke, i den stort anlagda trappan som har lite drag av det klassiska 1800-talsmuseets trapphall, också i sin storlek i förhållande till utställningsrummen. Högst upp i trappan belönas man med en utsikt över parken och slottet i söder. Trappan står fritt intill museets kub, men det markeras inte alls i exteriören. I kuben staplas rummen på varandra: en suterrängvåning med barnateljé med utgång till parken, en ”vit box” för tillfälliga utställningar med hel glasvägg mot vattnet i öster, en mellanvåning med publikt tillgängligt bibliotek och personalens arbetsplatser i kontorslandskap och överst en åtta meter hög hall för museets samlingar med norrljus genom sågtak, osynligt utifrån. Utanpå trappan hänger en liten svart videobox som en utväxt. Den vita boxen har golv och tak i betong medan väggarna är vitmålade, taket har dessutom en kraftig ”kassett”struktur. Den översta hallen har golv och väggar i betong och vitmålat tak. Förebilder finns i Klas Anshelms robusta ateljélika konsthallar, som den i Malmö.
De råa och högst påtagliga rumsavgränsningarna är inte i Zauggs smak. För honom är ”die Mauer” konstverkets bakgrund. ”Als klare, präzise, makellose, offensichtliche und unerschütterliche Abgrenzungen halten sich die ebenen, vertikalen und weissen Mauern auf Distanz”. Inte heller Walsall driver ateljémodellen. Betongen finns där i trapphusen medan utställningsrummen är intimt vitmålade eller finklädda i träpanel. I Kalmar har erfarna konstutställare ifrågasatt ”bunkerkänslan” och museichefen själv talar om att det kommer att ta tid att ta huset i besittning och lära sig använda dess möjligheter, ett tecken på att lösningen inte är självklar.
Men hur ser det ”självklara” konstmuseet ut idag? Finns det? Jag läser Zauggs text som ett inlägg från 1980-talet när museerna höll på att bli ”vår tids katedraler” och när det ofta var arkitekturen snarare än konsten som stod i centrum. Ett fenomenologiskt präglat ”back to basics” var en naturlig reaktion från en konstnär. ”Ikonarkitekturen” har sedan dess haft en lång blomstringstid, inte minst inom museibyggandet. Den kan ses som ett uttryck för ”upplevelseekonomin”, där inte bara konsten utan också arkitekturen och ”besöksnäringen” blivit medel att hävda sig i den globala konkurrensen. Men reaktionerna mot uppenbara orimligheter, ekonomiskt och funktionellt, blir allt fler.
I Kalmar valde man klokt nog bort Bilbaovarianterna. Det spektakulära har aldrig haft någon stark ställning i den pragmatiska svenska byggnadskulturen. Djärv kan pragmatikern dock vara för att lösa verkliga problem och det är precis vad Kalmar konstmuseum gör i sitt sätt att ta plats i Stadsparken. Sedan kan jag beklaga att sådant som betonggjutning och samordning av installationer lämnar en del övrigt att önska. Här når svensk byggnadskultur inte upp till precisionen i den bästa schweiziska arkitekturen.
När tåget lämnar Kalmar ser jag konstmuseet lysa som en liten fyr i stadsparken, ett landmärke så gott som något. Men jag har också med mig Rémy Zauggs överraskande slutord som en dröm om ett annat slags museum: ”Der Ort des Werkes und des Menschen befindet sich nicht auf der Akropolis. Ebensowenig liegt er in einem idyllischen Stadtpark. Er befindet sich in der Alltäglichkeit des Menschen. Er liegt in der Stadt, wo Bäckerei und Metzgerei ihren Platz haben. Denn der Ort des Werkes und des Menschen aufzusuchen, ist ein Akt, der nicht gewöhnlicher oder gewichtiger ist, als in den Autobus zu steigen.”

Aus der Ausgabe 04-2009