Redan från början för två år sedan höjdes röster mot idén att bygga ut Gunnar Asplunds stadsbibliotek i Stockholm. Tillägget var långt större än den befintliga byggnaden och skulle med all sannolikhet komma att dominera helheten. Då var det bättre att bygga ett nytt bibliotek någon annanstans och låta det gamla bli ett filialbibliotek, menade flera debattörer.
Under den mer än årslånga tävlingen i två steg stillnade kritiken, i väntan på resultatet. Om man accepterar det grundläggande ställningstagandet, att bygga till, så finns inte mycket att invända mot tävlingsprocessen, som varit omsorgsfull. Många kände sig kallade att göra ett tillägg till en av Asplunds och svensk arkitekturs klassiska ikoner. 1170 förslag kom in i slutet av 2006, sex valdes ut för vidare bearbetning och i slutet av 2007 tillkännagavs vinnaren, som nu direkt får gå vidare med sitt projekt med sikte på färdigställande och inflyttning 2013.
Juryn fastnade för förslaget Delphinium av den oetablerade Heike Hanada från Weimar. Motiveringen är att förslaget balanserar respekten för Asplunds byggnad med att tillföra en väl synlig, stor nybyggnad på tävlingsområdets minst värdefulla del och knyta ihop de två delarna med en låg entrébyggnad som ger överblick och orientering och formar en rund trädgård vid foten till Observatoriekullen. Juryn valde bort de mer spektakulära av de sex vidarebearbetade förslagen, vilket får sägas vara djärvt i en tid när kraven på ”djärv” arkitektur ständigt upprepas. Fyra av de sex löste den känsliga ”platsens stil” med olika varianter av ”byggd topografi” i form av utbyggnader av och i kullen, något som ju också i hög grad är ”tidens stil” idag. Ett femte förslag, ”Nosce te ipsum” (känn dig själv, ett motto som i sin grekiska variant, ”gnothi seauton”, fanns med som golvmosaik i Asplunds tidiga skisser till bibliotekets entré) är det mest respektfulla och bevarar flygelbyggnaderna bakom biblioteket.
Heike Hanadas förslag har utan tvivel många goda kvaliteter. Det är en lågmäld modernistisk arkitektur som löser praktiska problem, tar vara på viktiga kvaliteter på platsen och skapar vackra välfungerande rumssamband. Bland sina förebilder nämner Hanada Alvaro Siza och inte minst Sanaa vars arbeten hon känner väl från fem års studier i Tokyo. Utgångspunkten i bibliotekstävlingen var viljan att markera en distans till Asplunds byggnad och i stället förhålla nybyggnaden till den branta kullen. Mellan bibliotekets kub och tillbyggnadens stora skiva läggs en låg entrébyggnad, med förebild i den saluhall Asplund i en aldrig genomförd skiss föreslog här. Innanför entrén möter man direkt en rund inre gård vars södra begränsning är den branta Observatoriekullen. Kring denna gård finns terrasserade läsplatser och härifrån når man både den äldre byggnaden och den nya. Detta entrérum har förutsättningar att bli både ett urbant rum i kontakt med gatan och ett inåtvänt rum mot naturen där man kan söka sin plats på skalan mellan möten och tyst läsning. De återkommande runda planformerna, på några ställen med likaledes runda trappor, är en referens till Asplunds cylinder, och liksom oftast hos Asplund en ordning som hela tidens bryts.
Den stora skivan som byggs in i kullen innehåller huvuddelen av byggnadsprogrammet. Den enkla yttre volymen har några bågformade inskärningar men avslöjar inte sin inre komplexitet. Sektionen är närmast en Loosk ”Raumplan”, Hanada själv har liknat den vid rörelsen genom en stad med väldefinierade, sammanlänkade, öppna och slutna rum. Skivans yttre är tänkt som en glasfasad i tre skikt med olika transparens, ett intresse Hanada delar med Sanaa. Åt andra hållet från entrérummet når man längs bakvägar upp i Asplunds överljusbelysta trumma. Den äldre byggnaden har i Hanadas förslag gjorts till barnbibliotek. Den lämnas därmed på gott och ont i fred av nybyggnaden men blir också till något av en blindtarm. Man kan naturligtvis bara hoppas att barnbiblioteket kommer att leva sitt eget liv och att den lite slingriga förbindelsen med tillbyggnaden leder till att den gamla huvudentrén, den så karaktäristiskt Asplundska smala vägen upp till det runda rummet, förblir öppen. Men det är ett risktagande i en verksamhet med ständigt knappa resurser, där det kan vara frestande att stänga en sekundär entré.
Kritiken från tiden före tävlingen växer sig nu stark igen. Från flera håll har det upprepats att det vore bättre att bygga ett nytt bibliotek någon annanstans och undvika det, som man menar att tävlingen visat, nästan olösliga problemet att bygga till Asplunds bibliotek. En av de strategiska platser för ett nybygge som föreslagits är Slussen, en modernistisk trafikapparat vid en viktig vattenled i sjöstaden Stockholm. Den byggdes några år efter stadsbiblioteket och är i behov av både byggnadsteknisk och trafikteknisk totalrenovering. Vid en sådan lösning skulle det gamla stadsbiblioteket kunna fungera som ett filialbibliotek för den norra innerstaden. Men sannolikheten att en process som denna, där Stockholms stad redan investerat både tusentals timmar tävlingsarbete och politisk prestige, skulle stoppas är inte stor. Stora komplexa projekt har en inneboende tröghet som gör dem svåra att påverka.
Gunnar Asplunds arkitektur har fortfarande en stor aktualitet, om det vittnar bland mycket annat två nya monografier från de senaste åren. Men den är samtidigt hotad. Utöver Stockholms stadsbibliotek gäller det också Rådhustillbyggnaden i Göteborg. Där har beslut fattats om att flytta domstolsverksamheten till en nybyggnad intill polishuset. Motivet är säkerhetskrav och ökad risk för fritagning av de åtalade i vissa mål. Att byta funktion innebär att bygga in ett förändringstryck i byggnaden som kan vara svårt att stå emot, även om det finns antikvariska skyddsbestämmelser. Just nu pågår ett ”Svarte Petter-spel” i Göteborg där ingen instans vill ta ansvar för vad som ska ske med byggnaden, vilket ökar risken för dåligt genomtänkta beslut när läget blir akut och flytten genomförs inom något år.
Det låter sig givetvis sägas att våra städer och deras byggnader är delar av en ständigt pågående förändringsprocess. Heike Hanada menar att ”svåra” tomter som den intill Stockholms stadsbibliotek är vad arkitekter måste kunna hantera i framtiden. Med hänvisning till sina japanska erfarenheter vill hon också se staden som ständig förändring. Staden visar ”tiden i arbete” för att citera Wim Wenders. Men för att kunna se tiden i arbete kan det också behövas några fasta referenspunkter, några platser där tiden får gå långsammare.
Stewart Brand delar i sin fascinerande bok How Buildings Learn på ett fruktbart sätt in byggnader i två kategorier, Low Road och High Road. Low Road är de robusta byggnaderna som är gjorda för förändring och som tål att användas på ständigt nya sätt, de lär sig av livet och blir rentav bättre med tiden. High Road är i stället de byggnader som har en sådan inneboende värdighet att verksamheterna anpassar sig till dem i stället för tvärtom, och det utan att bli museer. Jag skulle vilja se Asplunds byggnader som typiskt High Road i denna mening. Deras stora styrka, och uppenbara svaghet, är att de från den rumsliga organisationen ända in i detalj är genomtänkta byggda bilder av en verksamhet vid en viss tid. I Stockholms stadsbibliotek är det folkbiblioteket öppet för allmänheten som var en nyhet i det tidiga 1900-talet. I Göteborgs rådhustillbyggnad är det 1930-talets socialdemokratiska reform av rättsväsendet som gestaltas. Självklart har dessa verksamheter förändrats och kommer att fortsätta förändras. Men borde vi inte i den ständiga förhandlingen mellan form och funktion kunna tillåta oss att i några unika fall låta funktionen följa formen snarare än tvärtom?

Aus der Ausgabe 03-2008